Intervju med Per-Olof SännÃ¥s i nyhetsmagasinet NU  19 november 1998

FYRA Ã…R MED BLACK ARMY

Black Army. Våld, fylla skadegörelse och fotboll. Fotografen och journalisten Per-Olof Sännås som har följt Sveriges mest (ö)kända supporterklubb i fyra år vill ge en bredare bild.

- Klacken är en spegling av samhället.

Sverige har många duktiga fotografer. Sverige har också många duktiga journalister och författare. Några få kan på ett fängslande sätt berätta en historia i både ord och bild. En av dem heter Per-Olof Sännås.

Sitt senaste alster har han dessutom lanserat med anmärkningsvärt god timing. Några dagar innan Allmänna Idrottsklubben blir svenska mästare i fotboll släpps fotoboken Black Army.

Black Army är AIK:s ökända hejarklack. Bildad i slutet av 70-talet av ett gäng ungdomar och AIK-supporters som inspirerats av de brittiska fotbollsklackarna men inte fick vara med i den riktiga supporterklubben.

Spaltkilometer har skrivits sedan dess. De ofta feta rubrikerna handlar om skadegörelse, misshandel, fylla och bråk.

- Den bilden hade jag också, säger Per-Olof Sännås, men den stämmer inte.
Sännås har följt Black Army under fyra år i arbetet med boken. Vägen dit gick inte som väntat via ett eget fotbollsintresse och AIK-engagemang. Snarare var det ungdomskulturen som lockade.

- Jag har två böcker bakom mig från liknande miljöer, en om skinheads och en om graffiti. Och det finns flera likheter mellan gängen.

Per-Olof Sännås berättar om hur en av pojkarna som figurerade i skinheadboken senare blev tillsammans med en flicka ur graffiti-boken. Hon var från Turkiet.

- Jag tror han fick omvärdera sina rasistiska åsikter.

På samma sätt har Per-Olof Sännås träffat på medlemmar i Black Army som han tidigare bland annat sett i graffiti-gäng i Stockholm.

Alltså, du ville göra en bok om Black Army. Var det bara att ställa sig på Råsundas ståplatsläktare och börja plåta?

- Nej, det fanns mycket misstänksamhet i början. Jag hade fått reda på att de brukade samlas på Klarabergsviadukten för att resa till bortamatcherna. Där började jag också. Att många av dem varken gillar journalister eller fotografer var uppenbart, men samtidigt skapar de här ungdomarna sin karriär genom att vara med på så många resor och matcher som möjligt så det var bara att åka med och göra likadant.

Redan en av de första gångerna, en bortamatch i Göteborg, tog en av de äldre Black Army-killarna Per-Olof i försvar. Några minuter senare fick en annan fotograf stryk.

- På en bussresa betydligt senare började de skandera i bussen ”Peo, Peo, ge oss en sång” – då kände jag att isen var bruten, jag var accepterad. Och det var bara att börja sjunga en av AIK-sångerna som jag hade lärt mig vid det här laget.

Och så fortsatte det i nästan fyra år. Många resor och många hemmamatcher. Fester och uppladdningar. Kan det löna sig att lägga ner så mycket tid på en bok?

- Löna sig och löna sig, säger Per-Olof Sännås. Mina tidigare böcker har gått med vinst, men då får man naturligtvis inte räkna alla timmar man lägger ner.

Men det finns en annan sida av saken också. Per-Olof är fotograf, började som skrivande journalist men ägnar sig nu helst åt fotograferandet, ofta åt Aftonbladet. I journalistyrket skriver man en text, eller tar en bild. Ett par dagar senare är de arkiverade och i allmänhet mer eller mindre bortglömda.

- En bok finns kvar, kanske lämnar den ett litet jack efter mig om hundra år.

En forskare som vill veta vad Black Army var, kan plocka fram min bok på Kungliga Biblioteket. I en och annan bokhylla står den kvar länge.

Fotbollskulturen och hejarklackarna är en spegling av samhället, menar Per-Olof Sännås. Därför förändras även Black Army. Den värsta tiden var nog runt 1992, nu är det betydligt lugnare.

Ändå ryms många bilder i boken som visar en bred bild av Black Army. Blodiga ansikten, poliser, glädje, bussresor, våld och fylla. Flickorna (tio procent av medlemmarna är tjejer), föräldrarna, vardagsjobben och naturligtvis matcherna.

I boken har han också följt upp vad som hände förgrundsfigurerna som en gång drog igång supporterklubben. Bråkmakaren ”Pigge” som ofta häcklade domarna, är idag fotbollsdomare på elitnivå. Mari, klubbens första kassör och rätt livlig på den tiden, är polis och arbetar med ungdomsproblem. För andra gick det inte lika bra. Det myckna festandet har för några varit vägen i i missbruk och kriminalitet.

- Det är naturligtvis baksidan, säger Per-Olof Sännås. Skall man lyfta fram en positiv sida är det nog att alla accepteras i en klack. Du kan vara både ful och tjock, du kan vara lite efterbliven. Men du blir accepterad om du uppfyller ett enda krav, du måste älska AIK.

Samtidigt kan man inte låta bli att fundera över vad som lockar ungdomarna till en klack i stället för någon annanstans.

- Det här är framför allt en social grej. Black Army har 3.000 medlemmar. Hur många har LUF och SSU? Varför ägnar ungdomar så mycket tid åt Black Army eller någon annan klack i stället för att engagera sig i samhällsfrågor?

Kanske, menar Per-Olof Sännås, finns svaret i en strof av den brasilianske poeten Alvares.

Fotboll är den lille fattige mannens känsla av att vara vinnare i ett liv som han vet att han redan förlorat.”

Tillbaka