Intervju med Per-Olof Sännås i TCO-Tidningen 15 oktober 1993

KONSTNÄRER SOM SLÅR TILL I MÖRKRET

En av dem klamrade sig fast på en tunnelbanevagn och for längs perrongen, ett slags chickenrace där tunnelns murvägg möter för den som inte i rätt bråkdelssekund hoppar av. Han förlorade. Gammal blev han inte, denne klottrare, barn av vår tid, hatad förortsunge. Spåren av honom väcker allmän avsky – jag åsyftar nu inte blod på perrongen utan hans tags eller spraymålningar – klottret. En tidens plåga som får ursinnet att koka i oss skötsamma kollektivresenärer.

Frilansfotografen Per-Olof Sännås, en 42-åring med prydlig mustasch, guldbågade glasögon och med vänlig men aningen trött blick, presenterar nu boken Graffiti, en praktvolym, sprängfylld av förortsungarnas förargelsekonst. Ja, konst är det, i varje fall om tonåringarna får vara ifred och fullborda i nivå med talangen. Konst är det också i begreppets provokativa innebörd (en etablerad Dan Wolgers konstnärskupper framstår vid jämförelse som propert oförargliga).

När jag har diskuterat graffitin med Sännås en timme ringer hans väckarklocka, han ler urskuldande och skyndar bort i våningen. Klockan är nio på morgonen och jag inser att en nattarbetare tvingats upp till tidigt intervjumöte. Sännås far omkring i bil om nätterna, med egen polisradio, och väl så snabbt som ordningsmakten är han på plats och plåtar allsköns brott och olyckor. Det kommer säljbara snapshots ur verksamheten.

-- När polisen snott någon av graffitikillarna händer det ju att jag blir igenkänd av ungarna. Tjena Peo, ropar dom. Polisen kollar lite misstänksamt på mig.

Hans bok har strykande åtgång. Men bokhandeln gör kanske förlust eftersom volymerna knycks av samma gäng som på bensinmackar stjäl färg. En sprayburk kostar 60 spänn och en ambitiös graffitiartist kräver 40 stycken i arsenalen.

Handlarnas motåtgärder: färgerna inlåsta i skåp, Sännås bok förvarad vid kassan.
Du lever på andras kriminalitet, konstaterar jag. Han ler blygt medgivande.
Per-Olof Sännås hyser en viss kätleksfull och faderlig respekt för dessa uttryckshungriga tonåringar (hans egen tillvaro är ungkarlens), dem vi andra föser samman som klottrare. Deras graffiti föddes i 70-talets New York, bland halvkriminella gäng som bekrigade varandra och som plötsligt tävlade i färgexplosiva attacker mot tunneltågen – sannerligen en undergroundkonst. Till företeelsen hör också Hip Hopen, dansen, rapmusiken, baseballmössorna, huvjackorna att vid behov skymma ansiktet med.

Annars är det ju som alltid – de unga vill markera sina revir med framför allt bli sedda, som det heter med sliten psykologterm. Alla dessa tags, de personliga signaturer som ritas med tuschpenna och som fördystrar vardagen för mognare generationer, är för Per-Olof Sännås något annat – han ser hälsningar, och förvånas: Hur kom Zappo så högt upp på murväggen? Har Circle varit på Värmdö? Jaså, Disey har slagit till.

-- Tags är inte klotter för mig, det är ansikten, spår av killar jag känner ganska bra efter tre års jobb ihop.

Skulle han själv gilla att se den egna hemfasaden vid stockholmska Nynäsvägen plötsligt spraybombad? Nej, tack, helst inte. Men om spåren över en natt var borta skulle han erfara saknad, påstår han.

-- Stan skulle bli tråkigare. Renare, visst, men rensad från liv och vitalitet.

Han är fotograf, jag är journalist, det vi gör signeras, och inte så lite av våra identiteter är dessa bylines, namnen. Men en kille (det finns nästan inga klottrande flickor) med normalintensivt hävdelsebehov, invandrarbakgrund och halvtaskig skolgång – hur drar han till sig omgivningens blickar? Graffiti är, i jämförelse med universitetets journalistlinje, en öppen chans. Alltså söker de efter tags-idéer, något med rätt klang och som kan bli en unik signatur att dra i snabb elegans.

Det fanns planer på att stockholmarna skulle få en badplats vid en gammal industritomt i Gröndal. När dykarna rensade botten från Alfred Nobelfabriken hittades sönderrostade tunnor med bly och kvicksilver. Strandbadet inställdes. I boken berättas om Zappo, som blev rasande och gjorde målningen Poison på en vägg i Gröndal – en vredgad miljöprotest, säkert avfärdad som ännu ett miljöfördärv.

SJ och Storstockholms Lokaltrafik försöker tiga ihjäl fenomenet. En miljon i veckan satsas på rengöring, och summan har varit tämligen konstant sedan 1987-88, då dessa offentliga obeställda verk blommade fram. Tåg som klottrats eller målats tas omedelbart ur trafik. Det hände att lyckliga grabbar ringde Peo mitt i natten och anvisade: 06.40 kommer en pendel till Centralen, den måste du plåta!

-- Men ibland hade SL redan hunnit göra rent eller plockat bort vagnen. Och man mörklägger, det är en medveten strategi, och de har blivit skickligare på att tvätta bort. I somras anställdes stackars polacker som stod där i ohälsosamma ångor. Det borde fack och skyddsombud ha synpunkter på!

 
-- Ibland har SL också vägrat mig tillstånd att plåta graffitin, reaktionen har varit nästan hysterisk.

Om nu sprayburksartisterna exploaterar en frihet på sina självsvåldiga karriärvägar, innebär det ju inte att de lever lätt: somliga av dem är på god väg in i ond kriminalitet eller drogberoende. Dock finns i grunden en ideologisk protest, en stolthet och, som i Ne York, en svart medvetenhet där Malcolm X ännu lever som guru. Stoltheten kan bli så stark att vitare folk ser den som svart rasism.

Men skinheads är deras motsats, en skinhead, hävdar de, och Sännås håller nog med, är en militant Svenssontyp, pigg på kopiöst supande, raggarskrän, råhet – och invandrarhat.
Graffitigängen är, jämförelsevis, diskreta och rädda för skinheads, vilket klotterhatande invandrarvänner kanske bör beakta. När Per-Olof Sännås berättade att han gjort en bok också om skinheads var graffitigängen häpna: hur vågade han!

Själva vågar de livet. Zappo berättar i boken om hur en av hans tidigaste målningar kom till: två av hans kompisar hade snott en bil och jagades. Desperata hoppade de i Klara sjö och simmade mot Kungsholmen. En av dem nådde utmattad stranden där polisen väntade. Den andre drunknade ”inför ögonen på snutarna som inte lyfte ett finger för att hjälpa honom”. Zappo gav utlopp för sin sorg och vrede i målningen ”Robban” på Kungsbrons fäste, nära platsen där vännen dog.
 

 
<<< Tillbaka

Copyright © 2005 Per-Olof Sännås